Birkaflickan

Under hösten 2011 har Historiska museet genomfört ett pedagogiskt projekt som kallas Birkaflickan.

När Hjalmar Stolpe under sina utgrävningar av Birkas gravar i slutet av 1800-talet påträffade en mycket välbevarad kistgrav med ett litet barn, tog han det unika beslutet att graven skulle tas upp som preparat. Birkagrav Bj463 fraktades in till Historiska museet med det uttalade syftet att den skulle visas i utställningarna.

Birkaflickans grav utställd på Nationalmuseum.

När projektet kring Birkaflickan påbörjades strax före sommaren hade det som främsta syfte att vara ett publikt pedagogiskt projekt som skulle fungera som en ingång för barn och unga till museets verksamheter. Med finansiering från B A Daneliis stiftelse kunde Historiska museet ge skulptör och arkeolog Oscar Nilsson i uppdrag att rekonstruera flickans ansikte. I projektgruppen ingick även osteolog Leena Drenzel, konservator Ulrik Skans, museipedagog och projektledare Li Kolker, och så jag – Charlotte Hedenstierna-Jonson – som varande birkaforskare.

Birkaflickans kranium kunde pusslas ihop av de ca 70 fragment som grävdes ut ur preparatet.

I ett första steg skulle flickans kranium grävas ut ur preparatets jord. Kraniet, som krossats efter döden, låg utspritt i huvudänden av kistavgränsningen och det var länge oklart hur många delar som fanns kvar. Efter en något ovanlig arkeologisk utgrävning i mikroformat hade ca sjuttio bitar av kraniet påträffats, samt ett tjugotal glaspärlor. Parallellt med utgrävningen pågick pusslingsarbetet där Leena, Ulrik och Oscar letade passningar och sammanfogade de ofta små och sköra fragmenten. Arbetet genomfördes till stor del inför publik och intresset från besökande var stort.

Efter ett par veckors arbete kunde en rörd projektledare hålla i det sammanfogade kraniet. Det var med en påtaglig känsla av pietet som kraniet kunde återplaceras i graven. Innan återplaceringen hade emellertid kraniet genomgått en sk CT-scanning på Karolinska institutet utifrån vilken en modell av kraniet så småningom kunde gjutas.

Ansiktet byggs upp muskel för muskel och träpeggarna visar den slutliga vävnadstjockleken i olika delar av ansiktet.

Oscar Nilsson har sedan suttit i den sk Studion på Historiska museet, där han steg för steg rekonstruerat flickans ansikte. Den största säkerheten finns i förhållandet mellan ögon, näsa och mun – de delar som den mänskliga hjärnan i första hand tittar på för att känna igen ett ansikte. Ögon- och hårfärg är i detta fall ett antagande där medarbetarna i projektgruppen resonerat kring platsen Birka. Då Birka under tiden för flickans liv och begravning var en plats med intensiva kontakter med andra områden, och flickan begravts på ett för sin tid inte typiskt centralskandinaviskt vis, har vi velat öppna för att flickan kan ha haft sitt ursprung utanför området runt Mälaren.

Rekonstruktionen av flickan kommer att finnas bredvid den utställda graven i Vikingar, men forskningen kring flickan kommer att fortgå. Under hösten tas prover för dietanalys där stabila isotoper förhoppningsvis kan leda oss närmare svaret på frågan om flickans ursprung.

Annonser

Ett svar till “Birkaflickan

  1. Li Kolker

    Fint Charlotte!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s